Visdomständer

8765

En människa har vanligen 32 tänder. Visdomstanden kommer upp som den tredje och bakersta kindtanden i varje käkhalva. Namnet kommer sig av att man i äldre tider ansåg att man hunnit bli visare i den ålder man fick dem. Människan kan få upp till fyra visdomständer, och man får dem när man är ungefär mellan 18 och 26 år. Cirka 25 procent av befolkningen saknar anlag att få dem, medan andra kan får extra visdomständer. Intressant är att hos ursprungsbefolkningen på Tasmanien får nästan alla fyra visdomständer, medan ursprungsbefolkningen i Mesoamerika i stort sett helt saknar dem. Om man saknar anlag för dem kommer man heller aldrig att få några visdomständer.

Utseende och kvalitet

En del tror felaktigt att visdomständer är av sämre kvalitet än övriga tänder, men så är inte fallet. Däremot blir de oftare angripna av karies på grund av att de är belägna långt bak i munnen och inte sällan täckta av tandkött. Till följd av detta blir de svårare att hålla dem rena från bakterier, vilket gör att det lättare uppkommer hål och infektioner. Visdomständer skiljer sig lite i utseendet från andra tänder, framför allt genom att rötterna kan vara fler och krokiga. Ibland får inte tanden plats i käkbenet när den bryter fram, och kan då behöva avlägsnas. Det är vanligt att visdomständer inte får plats när de kommer upp. Det beror delvis på att människans utveckling har lett till ett annorlunda intag av föda, vilket i sig medför ett mindre slitage på käkar och tänder. Med ett mindre slitage på tänderna blir det helt enkelt mindre plats över till den bakersta tanden. Det händer även att visdomständer kommer upp så snett att de lutar mot de framförliggande tänderna. Om en tand framför får skador på rötterna kan man tvingas ta bort den och istället låta visdomstanden ta dess plats som bakersta tand. Visdomständer är dock precis lika bra som vanliga kindtänder förutsett att de hålls rena så att de inte drabbas av karies.

Värk i tanden

Något som är vanligt när visdomständer bryter fram är tandvärk. Detta behöver inte nödvändigtvis vara värk i själva tanden, utan kan även bero på att bakterier infekterat tandköttet. Detta tillstånd kallas pericoronit och leder efter 1-2 veckor till en kraftig svullnad i kinden och tandköttet. Detta kan behandlas med exempelvis väteperoxid eller munsköljvätska. När en tand inte kommer upp helt kan tandköttet i området runt tanden se annorlunda ut. Det kan bli svullet, och fickor kan uppstå vari det bildas bakterier. Inte sällan kan man dessutom klämma sig när man biter ihop eller tuggar. Om inflammationen sitter i underkäken kan man till och med få svårt att andas. Man bör då omedelbart söka hjälp hos en akutmottagning eller på en sjukvårdscentral. Visdomständer kan ta tid på sig att komma upp och man bör inte gå omkring med besvär under en längre tid.

Penicillin-behandling

Om svullnad och feber uppstår vid en infektion av en visdomstand bör man omedelbart uppsöka en tandläkare. Behandling med penicillin eller bakteriell salva brukar då sättas in. En sådan infektion kan bli allvarlig, särskilt om personen har något fel på hjärtklaffarna eller dåligt immunförsvar. Bakterier som fått växa till i tandköttet kan nämligen färdas med blodet för att så småningom angripa hjärtat. I de fall där infektionen kommer tillbaka tar man vanligtvis bort den tand som ställer till med besvär. Oftast behandlar man med penicillin innan man tar bort den. Infektionen och svullnaden går då tillbaka och underlättar behandlingen som följer. Efter utdragning eller operation kan det blöda en del det kommande dygnet. Såret efter den avlägsnade tanden kan vätska, och för att sänka infektionsrisken bör munnen sköljas efter tandläkarens instruktioner.

Tandborttagning

Även om en visdomstand är helt frisk kan man behöva ta bort den. Den kan ha kommit upp fel så att den till exempel ligger och trycker mot en annan tand, eller så ställer den till med problem i tandköttet. Om tanden är lätt angripen av karies och inte orsakar andra besvär kan man laga den, men om en rotfyllning är nödvändig är det oftast bättre att ta bort den. Visdomständer är tekniskt komplicerade att rotfylla, och det görs oftast bara om personen saknar tänder bredvid den skadade tanden. Visdomständer kan avlägsnas både med tång och genom operation. Tång används om tanden har kommit upp så pass att den är synlig och går att få grepp om. Om tanden däremot ännu ligger inbäddad i tandköttet måste tandläkaren öppna upp tandköttet med ett snitt för att frilägga visdomstandens rötter. Därefter avlägsnas en del av benet med en borr så att tandens rotsystem går att ta bort. Ibland måste tanden även delas för att kunna dras ut. Eftersom en sådan behandling kan uppfattas som obehaglig både fysiskt och psykiskt finns det både smärtlindrande och lugnande medicin att tillgå. Om man känner sig mycket ängslig kan man till och med bli sövd. Narkos kan även vara aktuell vid andra problem som gör en operation svår att utföra när man är vaken. Det kan dock innebära längre väntetider för en operation eftersom flera yrkesgrupper är involverade. Förr i tiden tog man nästan alltid bort visdomständerna, men nu får de vara kvar om de inte orsakar obehag. Visdomständer syns oftast på röntgen hos en ung person och i de flesta fall kan tandläkaren avgöra hur tanden kommer att bryta fram. Om tanden inte kommer upp kan man välja att ta bort den. Det beslutet tas före 25 års ålder. Därefter tas endast tanden bort om den orsakar besvär. Visdomständer som ligger i käkbenet utan att bryta igenom upp till själva munhålan kan ligga där hela livet utan att ställa till besvär. Ibland händer det dock att den hinna som kapslar in tandkronan fylls med vätska. Ett hålrum bildas då som kallas för cysta. En sådan cysta kan ställa till med en hel del problem, bland annat kan den tränga käkbenet så att det förtunnas eller rubbar tänderna. Cystor upptäcks oftast av en slump på röntgen eftersom de sällan ger uttalade besvär. Om en cysta infekteras eller växer får man ont och blir svullen. Cystor avlägsnas genom operation, och oftast tas visdomstanden bort samtidigt. Visdomständer kan alltså orsaka en hel del obehag, även om de inte alltid gör det.